Hata eller älska i en svartvit värld
I Sverige rasar det jämt debatter om huruvida vissa kvinnor är idioter eller inte. I Sverige har en rad kvinnor kritiserats och förlöjligats både i media och i våra vardagskonversationer. Exempel på kvinnor som har förnedrats och baktalats under åren är Linda Rosing, Blondinbella, Kissie, Natacha Peyre, Carolina Gynning och nu senast Jackie Ferm (Paradise Hotel), men listan kan naturligtvis göras mycket längre.
Dessa kvinnor har kallats "blåsta", "plastiga", "slampiga", "dåliga förebilder" och "lätta", något som åtminstone jag aldrig har noterat att en man har kallats så öppet. På något vis tycker vi svenskar att vi har rätt att döma personer och gå till personangrepp, samt sprida falska rykten om kvinnor som på ett eller annat sätt har valt ett liv i offentligheten. Nu menar jag inte att personer som valt att leva offentligt ska få slippa att bli granskade och kritiserade, men jag anser att de hatkampanjer som spridits i landet mot dessa kvinnor är oberättigade.
I vårt samhälle kommer det alltid att finnas personer som vi retar oss på, personer som vi anser vara mindre intelligenta och därmed se ner på. Att se ner på andra verkar vara någon form av rättighet vi svenskar anser oss ha, precis som vi väldigt gärna gnäller på allt mellan himmel och jord.
Jag känner inte någon av dessa kvinnor och anser mig därför inte heller ha rätten att tilldela dem en personlighet, utan har bara sett det offentliga, det vill säga bloggar, TV-program och intervjuer. I ett TV-program kan de som klipper ihop programmet i princip välja fritt hur de vill att de deltagande ska framställas. Därmed får vi oftast en bild av personer som inte stämmer överens med realiteten. Att vinkla intervjuer är också precis lika enkelt, liksom hur personerna i sina bloggar kan framställa sig själva lite hur de vill. Detta gör att vi aldrig kommer att få en riktig bild av hur dessa personerna faktiskt är, såvida vi inte blir vänner med dem.
Vad jag egentligen vill komma till i detta blogginlägg är den fascination jag ofta möts av när jag visar sympati för Britney Spears och Carolina Gynning. Jag anser inte att jag har någon rätt att avfärda dem som idioter, då jag inte känner dem och väljer därför att vara relativt neutral. Jag försöker att fokusera på vad de faktiskt har åstadkommit för att nå den position de har idag, för att komma ifrån denna svenska mentalitet att gnälla på allting.
Britney är den som sticker flest i ögonen. "Hon är ju helt blåst, en blond trashbrud som inte kan ta hand om sig själv eller sina barn". Jo, det är precis den bilden som har kablats ut, men sällan visas någon form av förståelse för henne. Jag tror inte att man bara blir på ett visst sätt utan är övertygad om att vi har blivit formade till de vi är. Allting vi gör har en bakomliggande orsak och kan därmed inte ses så svart och vitt. Livet är en gråskala, med influenser från allt runt oss. Britney hade inte hamnat där hon är idag om hon enbart varit en "blåst, blond trashbrud".
Till sist vill jag tipsa alla er Jackie-hatare om att gå in och läsa på hennes blogg, där hon bemöter den kritik och de fördomar som finns om henne. Jag menar inte att det hon skriver behöver vara absolut sanning, men det kan hjälpa er att få en mindre svartvit-bild av både henne och världen. Ingen är perfekt, men för det behöver man inte vara en komplett idiot.
Bildkälla.
Dessa kvinnor har kallats "blåsta", "plastiga", "slampiga", "dåliga förebilder" och "lätta", något som åtminstone jag aldrig har noterat att en man har kallats så öppet. På något vis tycker vi svenskar att vi har rätt att döma personer och gå till personangrepp, samt sprida falska rykten om kvinnor som på ett eller annat sätt har valt ett liv i offentligheten. Nu menar jag inte att personer som valt att leva offentligt ska få slippa att bli granskade och kritiserade, men jag anser att de hatkampanjer som spridits i landet mot dessa kvinnor är oberättigade.
I vårt samhälle kommer det alltid att finnas personer som vi retar oss på, personer som vi anser vara mindre intelligenta och därmed se ner på. Att se ner på andra verkar vara någon form av rättighet vi svenskar anser oss ha, precis som vi väldigt gärna gnäller på allt mellan himmel och jord.
Jag känner inte någon av dessa kvinnor och anser mig därför inte heller ha rätten att tilldela dem en personlighet, utan har bara sett det offentliga, det vill säga bloggar, TV-program och intervjuer. I ett TV-program kan de som klipper ihop programmet i princip välja fritt hur de vill att de deltagande ska framställas. Därmed får vi oftast en bild av personer som inte stämmer överens med realiteten. Att vinkla intervjuer är också precis lika enkelt, liksom hur personerna i sina bloggar kan framställa sig själva lite hur de vill. Detta gör att vi aldrig kommer att få en riktig bild av hur dessa personerna faktiskt är, såvida vi inte blir vänner med dem.
Vad jag egentligen vill komma till i detta blogginlägg är den fascination jag ofta möts av när jag visar sympati för Britney Spears och Carolina Gynning. Jag anser inte att jag har någon rätt att avfärda dem som idioter, då jag inte känner dem och väljer därför att vara relativt neutral. Jag försöker att fokusera på vad de faktiskt har åstadkommit för att nå den position de har idag, för att komma ifrån denna svenska mentalitet att gnälla på allting.
Britney är den som sticker flest i ögonen. "Hon är ju helt blåst, en blond trashbrud som inte kan ta hand om sig själv eller sina barn". Jo, det är precis den bilden som har kablats ut, men sällan visas någon form av förståelse för henne. Jag tror inte att man bara blir på ett visst sätt utan är övertygad om att vi har blivit formade till de vi är. Allting vi gör har en bakomliggande orsak och kan därmed inte ses så svart och vitt. Livet är en gråskala, med influenser från allt runt oss. Britney hade inte hamnat där hon är idag om hon enbart varit en "blåst, blond trashbrud".
Till sist vill jag tipsa alla er Jackie-hatare om att gå in och läsa på hennes blogg, där hon bemöter den kritik och de fördomar som finns om henne. Jag menar inte att det hon skriver behöver vara absolut sanning, men det kan hjälpa er att få en mindre svartvit-bild av både henne och världen. Ingen är perfekt, men för det behöver man inte vara en komplett idiot.
Bildkälla.
Satan
Nu, timmar senare är jag äntligen klar med engelskafilmen. Den blev förjävlig.
Sprängande värk och extrema aggressioner är vad som trycker i mitt huvud och allt är idiotiskt. Jag är förbannad på folk som lägger sig i "bråket" som inte har med det att göra, jag blir förbannad på läraren som hanterat hela situationen åt helvete och jag blir förbannad över det faktum att ingen, INGEN står på min sida i det här. Efter att ha tänkt över vad jag sa en miljard trettiofyra gånger har jag insett att det jag sa i sig inte borde ses som främlingsfientligt för det var;
1. Inget fientligt mot "främlingar"
2. Ett statement mot att tala andra språk när man konverserar med någon som bara talar svenska
3. En naturlig reaktion när man känner sig i underläge pga språket
Däremot var det;
1. Dumt formulerat, även om innebörden inte var idiotisk, utan snarare logisk
2. Dumt sagt, då vi i Sverige borde skämmas över att vara svenskar
3. Idiotiskt sagt, då allt man säger numera kan tolkas som rasistiskt
Garanterat sitter någon nu och tänker "hon är ju rasist", men nej.
Jag är trött på att jag ska behöva skämmas för att jag inte kunde betydelsen på detta ord hela rabaldret handlade om, behöva skämmas för att jag inte har utländskt ursprung och behöva skämmas för att jag faktiskt tycker om Sverige. Jag förstår inte varför det ska vara något att hyscha med, att man faktiskt tycker om sitt land. Norskarna är stolta över sitt land, likaså fransmännen, italienarna och amerikanerna. Ändå ses man som rasist, nazist och främlingfientlig i Sverige, om man uttalar sig positivt om det egna landet. Vad jag sa var att hon skulle tala svenska för att vi befann oss i Sverige (exakt ordföljd och ordval minns jag inte, men detta var väl ungefärligt). Att jag sa så berodde på att hon mitt under en argumentation sa ett ord jag inte förstod. Jag tolkade det som att det var någon form av skällsord, med uppenbarligen hade jag fel.
Dock undrar jag hur scenariot hade sett ut om hon faktiskt hade sagt något fult till mig och jag svarat som jag gjorde. Hade det varit rätt av mig då?
Många frågor, inga svar. Dock vill jag tillägga att jag hela mitt liv har drömt om att vi ska upptäcka att vi har en massa släkt utomlands och härstammar från någon häftig indianstam, eller mystiskt folk i någon djungel långt bort men tyvärr har vi visat oss vara tråkiga grå Svenssons. Inget varken jag eller mina föräldrar kan hjälpa, men tänk om. Bara att få ett annat språk hemifrån. Det hade fan varit lyx.
Här är jag. Skulle gärna haft brunt vackert hår som Lea, olivfärgad hy som Juan och mörka ögon som Johanna, men tyvärr kan man inte få allt här i livet. Jag får helt enkelt nöja mig med det jag har, eller sola järnet, färga håret och använda linser. Känns inte så värt bara. Bättre att bli vän med sitt eget utseende.
Sprängande värk och extrema aggressioner är vad som trycker i mitt huvud och allt är idiotiskt. Jag är förbannad på folk som lägger sig i "bråket" som inte har med det att göra, jag blir förbannad på läraren som hanterat hela situationen åt helvete och jag blir förbannad över det faktum att ingen, INGEN står på min sida i det här. Efter att ha tänkt över vad jag sa en miljard trettiofyra gånger har jag insett att det jag sa i sig inte borde ses som främlingsfientligt för det var;
1. Inget fientligt mot "främlingar"
2. Ett statement mot att tala andra språk när man konverserar med någon som bara talar svenska
3. En naturlig reaktion när man känner sig i underläge pga språket
Däremot var det;
1. Dumt formulerat, även om innebörden inte var idiotisk, utan snarare logisk
2. Dumt sagt, då vi i Sverige borde skämmas över att vara svenskar
3. Idiotiskt sagt, då allt man säger numera kan tolkas som rasistiskt
Garanterat sitter någon nu och tänker "hon är ju rasist", men nej.
Jag är trött på att jag ska behöva skämmas för att jag inte kunde betydelsen på detta ord hela rabaldret handlade om, behöva skämmas för att jag inte har utländskt ursprung och behöva skämmas för att jag faktiskt tycker om Sverige. Jag förstår inte varför det ska vara något att hyscha med, att man faktiskt tycker om sitt land. Norskarna är stolta över sitt land, likaså fransmännen, italienarna och amerikanerna. Ändå ses man som rasist, nazist och främlingfientlig i Sverige, om man uttalar sig positivt om det egna landet. Vad jag sa var att hon skulle tala svenska för att vi befann oss i Sverige (exakt ordföljd och ordval minns jag inte, men detta var väl ungefärligt). Att jag sa så berodde på att hon mitt under en argumentation sa ett ord jag inte förstod. Jag tolkade det som att det var någon form av skällsord, med uppenbarligen hade jag fel.
Dock undrar jag hur scenariot hade sett ut om hon faktiskt hade sagt något fult till mig och jag svarat som jag gjorde. Hade det varit rätt av mig då?
Många frågor, inga svar. Dock vill jag tillägga att jag hela mitt liv har drömt om att vi ska upptäcka att vi har en massa släkt utomlands och härstammar från någon häftig indianstam, eller mystiskt folk i någon djungel långt bort men tyvärr har vi visat oss vara tråkiga grå Svenssons. Inget varken jag eller mina föräldrar kan hjälpa, men tänk om. Bara att få ett annat språk hemifrån. Det hade fan varit lyx.
Här är jag. Skulle gärna haft brunt vackert hår som Lea, olivfärgad hy som Juan och mörka ögon som Johanna, men tyvärr kan man inte få allt här i livet. Jag får helt enkelt nöja mig med det jag har, eller sola järnet, färga håret och använda linser. Känns inte så värt bara. Bättre att bli vän med sitt eget utseende.
Puss.
Skällsords vara eller icke vara - min syn på saken.
Här är min fina facebookanteckning. För er som inte vet vad det handlar om, så startade bråket med att en person taggade "hårig fitta" på en person i ett av mina fotoalbum. Jag tog bort taggen och skrev något om mitt ogillande. Blev medhållen, men även motsagd. Snart rasade kriget mellan två elever på min skola och idag blev jag trött på bråket. Därför skrev jag en anteckning om vad jag tyckte. Har ännu inte kommit fram till om det var idiotiskt eller bra, men det får väl var och en avgöra själva...
På Facebook rasar det en debatt om respekt, eller olika personers syn på respekt och moral. Eftersom det på något sätt var jag som drog igång diskussionen i och med mitt statement angående taggningen på en av mina bilder, så jag känner att jag behöver ventilera lite.
Jag tänker inte välja sida i den här debatten, men jag tror att de flesta vet vad jag tycker om ord som "hora" oavsett om det är i all vänskap mellan två polers eller är ett aggressivt påhopp mot en ung kvinna. Hora är ur mitt perspektiv inte ett ord som hör hemma i offentligheten, men jag har inga problem med om ni vill bruka sådana ord i slutna sällskap. Olika människor reagerar olika på olika ord och en del tar illa vid sig för saker som som andra rycker på axlarna åt, eller rent av tycker är roliga.
Jag och mina vänner har en speciell jargong mot varandra, som förmodligen skulle uppfattas som ohyfsad för en oinvigd. Eftersom de flesta av oss har känt varandra sedan barnsben och dessutom älskar varandra, mer än något annat, vet vi att detta inte är något allvarligt. Skulle det vara något som vi retade oss på skulle vi ta det, ansikte mot ansikte, på den nivå som förväntas av en tonåring på gymnasiet.
Exempel på vad vi i all vänlighet kallar varandra för är dum, tjock, ful, knäpp, gris och dylika barnsliga saker, MEN vi drar en gräns. Könsord faller bort och likaså personangrepp. Vi skulle aldrig, jag upprepar aldrig, sjunka så lågt att vi gick på någons utseende, kallade någon ful, antydde att någon var lättfotad eller något annat som kränker personen. Ett utseende är något man föds med, inget man väljer. Jag valde inte att bli kortväxt, jag valde inte min ögonfärg och jag valde heller inte att ha ett runt ansikte. Därför är alla påhopp som rör detta helt irrelevanta, för ens utseende går. inte. att. hjälpa.
Jag tycker att hela den här grejen har blivit lite för stor och förmodligen bidrar jag till att blåsa upp den nu, men jag kände ändå att jag inte bara kunde se på när det skickades glåpord till höger och vänster. Vi må vara tonåringar med allt vad det innebär, men jag tycker ändå att det måste finnas någon gräns. Vi måste börja tänka på hur vi beter oss mot varandra, att vi behandlar varandra som vi själva vill bli behandlade. Jag säger inte att jag är guds bästa barn och lever upp till detta själv, men även jag ska försöka att bättra mig.
Så ni, snälla. Lägg detta bakom er, ni behöver inte prata med varandra i skolan, men snälla, ta inte ner detta på en högstadienivå.
Jag vill fan inte tillbaks dit.
På Facebook rasar det en debatt om respekt, eller olika personers syn på respekt och moral. Eftersom det på något sätt var jag som drog igång diskussionen i och med mitt statement angående taggningen på en av mina bilder, så jag känner att jag behöver ventilera lite.
Jag tänker inte välja sida i den här debatten, men jag tror att de flesta vet vad jag tycker om ord som "hora" oavsett om det är i all vänskap mellan två polers eller är ett aggressivt påhopp mot en ung kvinna. Hora är ur mitt perspektiv inte ett ord som hör hemma i offentligheten, men jag har inga problem med om ni vill bruka sådana ord i slutna sällskap. Olika människor reagerar olika på olika ord och en del tar illa vid sig för saker som som andra rycker på axlarna åt, eller rent av tycker är roliga.
Jag och mina vänner har en speciell jargong mot varandra, som förmodligen skulle uppfattas som ohyfsad för en oinvigd. Eftersom de flesta av oss har känt varandra sedan barnsben och dessutom älskar varandra, mer än något annat, vet vi att detta inte är något allvarligt. Skulle det vara något som vi retade oss på skulle vi ta det, ansikte mot ansikte, på den nivå som förväntas av en tonåring på gymnasiet.
Exempel på vad vi i all vänlighet kallar varandra för är dum, tjock, ful, knäpp, gris och dylika barnsliga saker, MEN vi drar en gräns. Könsord faller bort och likaså personangrepp. Vi skulle aldrig, jag upprepar aldrig, sjunka så lågt att vi gick på någons utseende, kallade någon ful, antydde att någon var lättfotad eller något annat som kränker personen. Ett utseende är något man föds med, inget man väljer. Jag valde inte att bli kortväxt, jag valde inte min ögonfärg och jag valde heller inte att ha ett runt ansikte. Därför är alla påhopp som rör detta helt irrelevanta, för ens utseende går. inte. att. hjälpa.
Jag tycker att hela den här grejen har blivit lite för stor och förmodligen bidrar jag till att blåsa upp den nu, men jag kände ändå att jag inte bara kunde se på när det skickades glåpord till höger och vänster. Vi må vara tonåringar med allt vad det innebär, men jag tycker ändå att det måste finnas någon gräns. Vi måste börja tänka på hur vi beter oss mot varandra, att vi behandlar varandra som vi själva vill bli behandlade. Jag säger inte att jag är guds bästa barn och lever upp till detta själv, men även jag ska försöka att bättra mig.
Så ni, snälla. Lägg detta bakom er, ni behöver inte prata med varandra i skolan, men snälla, ta inte ner detta på en högstadienivå.
Jag vill fan inte tillbaks dit.
Nej.
Nej, jag tycker inte om rosa.
Det är en konspiration, hjärntvättning, inopererade chip! Min kropp är besatt av barbiemonster!
Det är en konspiration, hjärntvättning, inopererade chip! Min kropp är besatt av barbiemonster!
Den europeiska identiteten
Lägger ut min läxa i Europakunskap, att skriva ett blogginlägg om euroeisk identitet. Detta är den icke korrekturlästa versionen, dock.
Europé. Vad definierar en europé, bortsett från att personen lever i Europa?
Europé. Vad definierar en europé, bortsett från att personen lever i Europa?
Som ung europé känner jag en samhörighet med andra européer, trots att vi förmodligen varken har samma bakgrund eller förutsättningar. Trots detta finner jag en trygghet i att resa i Europa eller i de situationer då jag stött på en europé utanför världsdelen. Det känns som att vi på något sätt hör ihop och förstår oss på varandra och även delar värderingar.
Europas länder skiljer sig otroligt mycket från varandra, till både styrelsesätt, klimat, religion och befolkningsmängd. Trots detta är jag snabb med att förklara att jag känner en samhörighet, så hur kommer detta sig?
Jag tror att vi européer ser oss som en exklusiv grupp, som alla är demokratiska och lever i ett välstånd. Vi är snabba med att kritisera länder utanför vår union men drar oss i det längsta för att kritisera varandra. Tillsammans står vi enade, åtminstone utåt sett.
Europa är i realiteten en splittrad världsdel med stora skillnader mellan öst och väst. När jag tänker mig Europa fokuserar jag framförallt på den västra delen och dess invånare, som även känns mer lika mig.
I skolan fick vi som uppgift att endast med hjälp av vårt minne måla upp en karta över Europa. Proportionerna blev kanske inte helt rätt, men de västra och norra delarna blev snabbt klara och då återstod bara resten, det vill säga mer än hälften.
Det hela slutade med att jag målade ett stort rutnät och skämtade bort det hela med ”de där länderna har väl ingen någon koll på ändå”… Precis som jag lite skämtsamt sa, så hade ingen i klassen någon koll på öststaterna, vilket vår lärare påpekade.
I media ligger fokus på de västra, rika länderna och jag tror att det påverkar det faktumet att normalsvensken inte har någon koll på de östra länderna och faktiskt inte identifierar sig med dem lika mycket som med de ”rika” länderna.
Att åka på bilsemestrar i Europa är något som många svenska familjer gör. Frågan är om det verkligen kan kallas ”bilsemester i Europa” om man bara besöker länderna på den västra sidan? Trots att de östra länderna har minst lika mycket nöjen och sevärdheter att erbjuda åker vi trygga svenskar helst till länder som känns mer som ”hemmaplan”. I princip skulle vi då likaväl kunna stanna hemma, då vi redan innan vi besökt Venedig, Paris eller vart man nu åker kan det mesta om platsen. Den enda skillnaden som blir när vi faktiskt besöker platsen är just det; vi står där, vi är där. Samtidigt är det kanske skönt att redan veta något om platsen man besöker, men personligen föredrar jag att bli överraskad och lära mig nya saker.
Östländerna är ju trots allt inte så olika Sverige, för McDonalds finns ju även där…
Göteborg vs Stockholm
Sitter och ströläser på Flashback Forum, tillhållet för en stor del av de svenska männen i åldrarna 15-30. Hittar en tråd med den ganska intressanta rubriken "Huvudstaden Stockholm VS. Lillebror Göteborg".
Som rubriken antyder är det en stockholmare som startat denna tråd och i sitt inlägg ägnar han sig med hjälp av inte mindre än 872 ord och 4257 tecken åt att enbart baktala Göteborg. Låt mig citera:
"Själv anser jag att Göteborg är en realtivit värdelös stad. Jag har varit där flera gånger, främst under min barndom, men senast då Djurgården vann guld 2005.
Det är ett ständigt tjat om Avenyn och den beskrivs som rena Manhattan, när gatjävlen i själva verket är ful,tråkig och ointressant. Dåliga pubar, dåliga Klädbutiker och den utmynnar i götaplatsen, som i sin tur är en lika grå och pissig plats med en ful staty."
Som ni märker är upphovsmannen till denna tråd varken en stjärna i svenska eller samhällskunskap och han verkar dessutom ha väldigt bristande kunskaper om Göteborg och göteborgare, rent allmänt.
Under de 18 år jag har bott i Göteborg har jag aldrig någonsin hört en göteborgare hylla Avenyn (eller Kungsportsavenyn som det numera kallas). De riktiga göteborgarna snarare skyr Avenyn, till förmån för exempelvis Vasastan och området kring Saluhallen. När det gäller Avenyn kan jag därför till viss del hålla med denne man i hans åsikter. Avenyn som ofta kallas "Göteborgs paradgata" har allt man inte vill att ens stad ska representeras av. De gamla vackra byggnaderna har till stor del ersatts med fula betongkomplex och gatan är heller knappast ett paradis för de shoppingsugna. Dock anser jag inte att Stockholms metropoler är något som bör hyllas, de heller. Jag har varit där flera gånger, främst under min tonår, men senast då jag besökte MC-mässan 2009 (notera min vackra imitation). Varje gång har jag fascinerats av hur kalla stockholmarna i innerstan är. De springer runt som galningar, alla med målmedvetna steg och myllrar fram likt myror. Perfekt om man gillar "större städer", men inte lika perfekt om man som jag värdesätter värme, humor och personlighet. Nu säger jag inte att göteborgare är så mycket bättre på detta, men efter att ha experimenterat med expediter i både Stockholm och Göteborg kan jag enkelt konstatera att en göteborgare har närmre till värme.
Mina ganska simpla test går ut på att jag helt enkelt konfronterar den bistra expediten med "har det varit en hård dag?" eller kanske "du ser lite trött ut". Detta är något jag har lärt mig av min något hetlevrade far som anser att de butiker han handlar av måste ha serviceinriktad personal. En stockholmsk expedit reagerar med en blick som säger "är hon helt jävla dum i huvudet!?". En göteborgare å andra sidan, brister ut i ett litet leende och ursäktar snabbt sin dåliga betjäning.
Isen bryts.
Jag tycker inte illa om Stockholm och lider varken av komplex eller avundsjuka över att bo i "lillebror Göteborg". Jag tror, helt tvärt emot mannen som skrev tråden att det är Stockholmarna som känner sig hotade i sin position. Samtliga stockholmare jag känner sen innan eller har träffat i Göteborg har uttryckt sig i positiva ordalag angående Göteborg. Kommentarer som "här i Göteborg är alla så hjälpsamma när man frågar om vägen" eller "det skulle aldrig gå att bara börja prata med en random person i Stockholm" är inte ovanliga.
Jag tror helt enkelt att det är så att olika personer trivs i olika klimat. Jag gillar att det som vanlig person faktiskt går att bo centralt i Göteborg och dess närhet, även om bostadsmarknaden såklart är hård. Det nuvarande boendet jag har i Göteborg skulle aldrig gå att få tag på i Stockholm, något jag till och med har fått bekräftat av en stockholmare.
Naturligtvis finns det liksom i Stockholm dryga personer, men det kan du hitta i vilken liten sketen stad som helst. Det är upp till var och en att avgöra vilken stad som passar dem bäst, men för det behöver man inte förakta andra städer. Göteborgarna borde väl vara nöjda, eftersom de faktiskt valt att bo här?
"Göteborg har flera stora profiler och alla är lika patetiska och dåliga.
Ingvar Oldsberg är ett fittnylle som tror att han är kung.
Lasse Kroner är en fet clown och extemt patetiskt.
Håkan Hellström är en snorunge som inte kan sjunga.
Lasse Brandeby tror fortfarande att han är rolig ( Ge upp).
Leif Loket Olsson är en gammal bög som bor hos sin mamma."
"Beroende på eran självgodhet och ideal så väntar jag mig flera mothugg. Jag vet hur en gapig en göteborgare kan bli, men håll tonen.
Nu disskuterar vi för en gångs skull våra problem med varrandra."
Översättning för er som har svårt att tyda stockholmskan: "Eftersom göteborgare är så självgoda och har sina konstiga ideal förväntar jag mig flera mothugg. Jag vet hur gapig en göteborgare kan bli, men försök att hålla tonen. Nu har vi för en gångs skull möjlighet att diskutera mina problem med Sveriges näst största stad"
Som rubriken antyder är det en stockholmare som startat denna tråd och i sitt inlägg ägnar han sig med hjälp av inte mindre än 872 ord och 4257 tecken åt att enbart baktala Göteborg. Låt mig citera:
"Själv anser jag att Göteborg är en realtivit värdelös stad. Jag har varit där flera gånger, främst under min barndom, men senast då Djurgården vann guld 2005.
Det är ett ständigt tjat om Avenyn och den beskrivs som rena Manhattan, när gatjävlen i själva verket är ful,tråkig och ointressant. Dåliga pubar, dåliga Klädbutiker och den utmynnar i götaplatsen, som i sin tur är en lika grå och pissig plats med en ful staty."
Som ni märker är upphovsmannen till denna tråd varken en stjärna i svenska eller samhällskunskap och han verkar dessutom ha väldigt bristande kunskaper om Göteborg och göteborgare, rent allmänt.
Under de 18 år jag har bott i Göteborg har jag aldrig någonsin hört en göteborgare hylla Avenyn (eller Kungsportsavenyn som det numera kallas). De riktiga göteborgarna snarare skyr Avenyn, till förmån för exempelvis Vasastan och området kring Saluhallen. När det gäller Avenyn kan jag därför till viss del hålla med denne man i hans åsikter. Avenyn som ofta kallas "Göteborgs paradgata" har allt man inte vill att ens stad ska representeras av. De gamla vackra byggnaderna har till stor del ersatts med fula betongkomplex och gatan är heller knappast ett paradis för de shoppingsugna. Dock anser jag inte att Stockholms metropoler är något som bör hyllas, de heller. Jag har varit där flera gånger, främst under min tonår, men senast då jag besökte MC-mässan 2009 (notera min vackra imitation). Varje gång har jag fascinerats av hur kalla stockholmarna i innerstan är. De springer runt som galningar, alla med målmedvetna steg och myllrar fram likt myror. Perfekt om man gillar "större städer", men inte lika perfekt om man som jag värdesätter värme, humor och personlighet. Nu säger jag inte att göteborgare är så mycket bättre på detta, men efter att ha experimenterat med expediter i både Stockholm och Göteborg kan jag enkelt konstatera att en göteborgare har närmre till värme.
Mina ganska simpla test går ut på att jag helt enkelt konfronterar den bistra expediten med "har det varit en hård dag?" eller kanske "du ser lite trött ut". Detta är något jag har lärt mig av min något hetlevrade far som anser att de butiker han handlar av måste ha serviceinriktad personal. En stockholmsk expedit reagerar med en blick som säger "är hon helt jävla dum i huvudet!?". En göteborgare å andra sidan, brister ut i ett litet leende och ursäktar snabbt sin dåliga betjäning.
Isen bryts.
Jag tycker inte illa om Stockholm och lider varken av komplex eller avundsjuka över att bo i "lillebror Göteborg". Jag tror, helt tvärt emot mannen som skrev tråden att det är Stockholmarna som känner sig hotade i sin position. Samtliga stockholmare jag känner sen innan eller har träffat i Göteborg har uttryckt sig i positiva ordalag angående Göteborg. Kommentarer som "här i Göteborg är alla så hjälpsamma när man frågar om vägen" eller "det skulle aldrig gå att bara börja prata med en random person i Stockholm" är inte ovanliga.
Jag tror helt enkelt att det är så att olika personer trivs i olika klimat. Jag gillar att det som vanlig person faktiskt går att bo centralt i Göteborg och dess närhet, även om bostadsmarknaden såklart är hård. Det nuvarande boendet jag har i Göteborg skulle aldrig gå att få tag på i Stockholm, något jag till och med har fått bekräftat av en stockholmare.
Naturligtvis finns det liksom i Stockholm dryga personer, men det kan du hitta i vilken liten sketen stad som helst. Det är upp till var och en att avgöra vilken stad som passar dem bäst, men för det behöver man inte förakta andra städer. Göteborgarna borde väl vara nöjda, eftersom de faktiskt valt att bo här?
"Göteborg har flera stora profiler och alla är lika patetiska och dåliga.
Ingvar Oldsberg är ett fittnylle som tror att han är kung.
Lasse Kroner är en fet clown och extemt patetiskt.
Håkan Hellström är en snorunge som inte kan sjunga.
Lasse Brandeby tror fortfarande att han är rolig ( Ge upp).
Leif Loket Olsson är en gammal bög som bor hos sin mamma."
"Beroende på eran självgodhet och ideal så väntar jag mig flera mothugg. Jag vet hur en gapig en göteborgare kan bli, men håll tonen.
Nu disskuterar vi för en gångs skull våra problem med varrandra."
Översättning för er som har svårt att tyda stockholmskan: "Eftersom göteborgare är så självgoda och har sina konstiga ideal förväntar jag mig flera mothugg. Jag vet hur gapig en göteborgare kan bli, men försök att hålla tonen. Nu har vi för en gångs skull möjlighet att diskutera mina problem med Sveriges näst största stad"
love, linnea
Dessie vs Linnea
Nu är det dags att skapa klarhet i vilken av dessa storbloggare som faktiskt är bäst. Båda hävdar bestämt att det är just dem folk vet att de älskar, men frågan är; vem av de båda kändisbloggarna som lever upp till flest kändiskriterier...
Tävlingen består av tio olika påståenden som en bloggare måste leva upp till för att bli en äkta kändisbloggare. Tjejen som bäst lever upp till beskrivningen får ett poäng och vinner gör den som lyckats med att skrapa ihop flest poäng i slutändan.
Låt tävlingen börja!
- Hon är platinablond
- Hon har stora bröst med mycket pushup
- Hon har plutiga läppar
- Hon äger minst en märkesväska (fejk eller äkta)
- Hon är smal och följer anorektikerdieten
- Hon använder löshår
- Hon dricker coola saker som Xcider
- Hon har blekrosa läppar
- Hon bor centralt i en storstad
- Hon shoppar något varje dag
Resultat:
Dessie: 8 poäng
Linnea: 2 poäng
Vinnare:
Dessie med 8 poäng!
Nu är det alltså avgjort en gång för alla, Dessie är efter denna utklassning vår tids största kändisbloggare!
THE WINNER!!!!!
Om vänner, i vått och torrt
Jag vet inte vad andra anser om saken, men själv tycker jag att jag har ställt upp för mitt ex, även om jag under dessa månader har "dejtat" andra killar. Jag har fortfarande funnits där för honom, lyssnat på problemen, ringt och frågat hur han mått, försökt att hålla kontakten, precis som vi lovade varandra när det tog slut.
Jag tycker personligen att jag har varit bättre på att upprätthålla en kontakt än vad han har, något som kan bero på att jag dels är väldigt social och dels känner att jag kan prata om precis allt med honom. Naturligtvis beror det också på att jag bryr mig om honom och fortfarande älskar honom, men på ett annat sätt.
Vi sa, redan då vi fortfarande var tillsammans att vi aldrig skulle bli sådana som hatade varandra om det tog slut. Vad som än hände skulle vi fortsätta att vara vänner, något vi har lyckats med, fram till nu.
Plötsligt svarar han inte på sms eller telefonsamtal, berättar inget om sitt liv och har aldrig tid att träffas. Tidigare kunde han själv komma upp med förslag om att träffas och tog precis som jag vissa initiativ till att hålla kontakten. Nu däremot, är det jag som får känna mig som en stalker som hela tiden försöker att hålla kontakten. Om detta beror på att han inte vill ha någon kontakt, hans nyfunna vän eller att han bytt skola vet jag inte, men det märks skillnad.
Till saken. Som de flesta vet hände det några dagar efter nyår en sak som kom att förändra min syn på Sverige och framförallt män ganska drastiskt. Tidigare hade jag inte haft några som helst problem med att gå själv ute på nätterna, men efter detta vågade jag knappt gå utanför dörren på dagtid. Även om min rädsla har lagt sig betydligt mot innan, tycker jag fortfarande väldigt illa om att vara ensam i mörker och försöker i största mån att undvika detta. Igår skulle jag hem från Järntorget och hoppade på sexan mot Chalmers. Det var folk på vagnen och jag satte mig längst fram. När vi kommer till Linnéplatsen ropar föraren plötsligt ut att vagnen istället för att gå till Korsvägen skulle fortsätta till Marklandsgatan. Jag fick sonika hoppa av och konstaterade snabbt att det enda sättet för mig att ta mig hem via spårvagn var med nästa sexa, som kom om 23 minuter. Att stå ensam på folktomma Linnéplatsen är inget jag uppskattar, så jag bestämde mig för att promenera hem.
Från Linnéplatse hem till mig tar det ungefär en kvart, om man genar på en väg genom en skog. Denna väg brukar ha belysning, men naturligtvis var lamporna inte påslagna, en becksvart måndagkväll. Jag blev livrädd och kände hur skräcken kom tillbaka. Började se rörelser överallt och hoppade till när det kom en man gående bakom mig. Jag smsade mitt ex, som jag visste var hos en kompis och bad honom ringa.
Eftersom han vet om vad jag har varit med om brukar han (snäll som han är) alltid ringa upp och prata med mig tills jag kommer till mer "civiliserade" områden, men inte den här gången. Istället fick jag svaret att han var hos sin tjejkompis och att de "chillade och pratade". Alltså kunde han inte ringa.
Kanske är idiotiskt av mig att känna mig sårad över detta, men som tjej är detta lite av en oskriven regel. Vet jag att någon av mina tjejkompisar ska ta sig hem ensam tvingar jag alltid personen att smsa när den är hemma och ringa om det är något.
Nu hade jag turen att Ellen ringde upp och pratade med mig, men frågan är vad jag annars skulle ha gjort. Nog för att inget hände, men efter nyår tar jag inget sådant för givet.
Vad jag vill komma till är att vi måste ta hand om varandra. Majoriteten av alla människor är snälla, men vissa har oturen att råka ut för rötägg och det är inget jag vill ha på mitt samvete. Använd mobilen, ring varandra, ha tät smskontakt, ha larmnumret uppe på skärmen. Bär pepparspray i väskan, överfallslarm, vad vet jag, men lita inte på att du klarar dig. Ta inte risken.
Jag tycker personligen att jag har varit bättre på att upprätthålla en kontakt än vad han har, något som kan bero på att jag dels är väldigt social och dels känner att jag kan prata om precis allt med honom. Naturligtvis beror det också på att jag bryr mig om honom och fortfarande älskar honom, men på ett annat sätt.
Vi sa, redan då vi fortfarande var tillsammans att vi aldrig skulle bli sådana som hatade varandra om det tog slut. Vad som än hände skulle vi fortsätta att vara vänner, något vi har lyckats med, fram till nu.
Plötsligt svarar han inte på sms eller telefonsamtal, berättar inget om sitt liv och har aldrig tid att träffas. Tidigare kunde han själv komma upp med förslag om att träffas och tog precis som jag vissa initiativ till att hålla kontakten. Nu däremot, är det jag som får känna mig som en stalker som hela tiden försöker att hålla kontakten. Om detta beror på att han inte vill ha någon kontakt, hans nyfunna vän eller att han bytt skola vet jag inte, men det märks skillnad.
Till saken. Som de flesta vet hände det några dagar efter nyår en sak som kom att förändra min syn på Sverige och framförallt män ganska drastiskt. Tidigare hade jag inte haft några som helst problem med att gå själv ute på nätterna, men efter detta vågade jag knappt gå utanför dörren på dagtid. Även om min rädsla har lagt sig betydligt mot innan, tycker jag fortfarande väldigt illa om att vara ensam i mörker och försöker i största mån att undvika detta. Igår skulle jag hem från Järntorget och hoppade på sexan mot Chalmers. Det var folk på vagnen och jag satte mig längst fram. När vi kommer till Linnéplatsen ropar föraren plötsligt ut att vagnen istället för att gå till Korsvägen skulle fortsätta till Marklandsgatan. Jag fick sonika hoppa av och konstaterade snabbt att det enda sättet för mig att ta mig hem via spårvagn var med nästa sexa, som kom om 23 minuter. Att stå ensam på folktomma Linnéplatsen är inget jag uppskattar, så jag bestämde mig för att promenera hem.
Från Linnéplatse hem till mig tar det ungefär en kvart, om man genar på en väg genom en skog. Denna väg brukar ha belysning, men naturligtvis var lamporna inte påslagna, en becksvart måndagkväll. Jag blev livrädd och kände hur skräcken kom tillbaka. Började se rörelser överallt och hoppade till när det kom en man gående bakom mig. Jag smsade mitt ex, som jag visste var hos en kompis och bad honom ringa.
Eftersom han vet om vad jag har varit med om brukar han (snäll som han är) alltid ringa upp och prata med mig tills jag kommer till mer "civiliserade" områden, men inte den här gången. Istället fick jag svaret att han var hos sin tjejkompis och att de "chillade och pratade". Alltså kunde han inte ringa.
Kanske är idiotiskt av mig att känna mig sårad över detta, men som tjej är detta lite av en oskriven regel. Vet jag att någon av mina tjejkompisar ska ta sig hem ensam tvingar jag alltid personen att smsa när den är hemma och ringa om det är något.
Nu hade jag turen att Ellen ringde upp och pratade med mig, men frågan är vad jag annars skulle ha gjort. Nog för att inget hände, men efter nyår tar jag inget sådant för givet.
Vad jag vill komma till är att vi måste ta hand om varandra. Majoriteten av alla människor är snälla, men vissa har oturen att råka ut för rötägg och det är inget jag vill ha på mitt samvete. Använd mobilen, ring varandra, ha tät smskontakt, ha larmnumret uppe på skärmen. Bär pepparspray i väskan, överfallslarm, vad vet jag, men lita inte på att du klarar dig. Ta inte risken.
Hacking och valfusk i Iran
Hej! Denna dagen har i princip bestått av att flänga runt, började med ett doktorsbesök vid 9 och handlade därefter presenter till min moster tillsammans med min bror och Ellen. Vi åt blaffelunch på Pizza Hut och åkte sedan hem till mig och solade i trädgården. Vi hann även med att se halva Wild Child, för femtioelfte gången.
Kvällen har jag spenderat i Partille hos min moster och hennes sambo. Min mosters sambo har sitt ursprung i Iran, men flydde till Sverige för 20 år sedan. Han var regimmotståndare och tillbringade flera år i iranska fängelsen. Naturligtvis har han följt valet i Iran med spänning och liksom många hoppats på ett regimbyte, "jag vill kunna besöka mitt land igen!". Han har följt all rapportering om händelseförloppet via TV och nätet och är väldig tydlig med vad han anser. Han säger själv att det var ett solklart valfusk, något som i princip går att bevisa. Han berättade om de väldiga köerna till vallokalerna och optimismen inför valet, men också om det omfattande fusket som pågått. På något vis har personer som är avlidna fått godkända valsedlar som sedan lämnats in och tillfallit den sittande presidenten Mahmoud Ahmadinejad. Dessutom påstår sig Ahmadinejad ha fått 50% av rösterna i Teheran och hela 57% i utmanarkandidaten Mir-Hossein Mousavi Khamenehs hemstad Tabriz.
Sambon berättade också om att resultatet för valet varit klart redan efter några timmar, vilket är helt orimligt för ett land med 70 miljoner invånare. Om vi ser till Sverige och våra nio miljoner invånare, kan vi enkelt konstatera att räkningen av rösterna här, är otroligt ineffektiv mot Irans påstådda rösträkning.
Eftersom jag inte har hunnit kolla upp om dessa påståenden stämmer, vet jag inte vad sanningshalten i detta är, men att något är fel med detta valet är för mig väldigt uppenbart. Jag kan inte för mitt liv förstå varför dessa protester annars skulle ha uppkommit. Till sin fördel har ju dock min mosters sambo språket, då han kan följa iraniers bloggar och twittrande, något inte jag kan. Heh.
På vägen hem från Partille passerade vi som vanligt en av de elektroniska Göteborgsskyltarna som välkomnar alla som tar sig in till Göteborg via någon motorväg. Inget jag normalt reagerar över, men idag var det något annorlunda med den. Mitt i skylten var det en svart ruta där det stod "FAN FAIL". Vad falls? Har någon hackat skylten? Om fallet är så, beundrar jag denna haxx0r oerhört mycket. Jag vill också kunna!
På Gibraltargatan utanför Fysiken höll några som bäst på med att smälla upp en luftballong när vi körde förbi. Nu sitter jag och lyssnar på det vackra ljudet av en ballong som fylls med luft. Jippie.
Det blev ett långt och väldigt splittrat inlägg det här, men ni får stå ut! Lägger in en bild på min coola "hemmabio" också, jag känner mig lite cool, faktiskt.
En gammal PC-skärm och min stereo kopplas till min laptop och vips så har jag en egen "hemmabio". Man tager vad man haver, liksom.
Kvällen har jag spenderat i Partille hos min moster och hennes sambo. Min mosters sambo har sitt ursprung i Iran, men flydde till Sverige för 20 år sedan. Han var regimmotståndare och tillbringade flera år i iranska fängelsen. Naturligtvis har han följt valet i Iran med spänning och liksom många hoppats på ett regimbyte, "jag vill kunna besöka mitt land igen!". Han har följt all rapportering om händelseförloppet via TV och nätet och är väldig tydlig med vad han anser. Han säger själv att det var ett solklart valfusk, något som i princip går att bevisa. Han berättade om de väldiga köerna till vallokalerna och optimismen inför valet, men också om det omfattande fusket som pågått. På något vis har personer som är avlidna fått godkända valsedlar som sedan lämnats in och tillfallit den sittande presidenten Mahmoud Ahmadinejad. Dessutom påstår sig Ahmadinejad ha fått 50% av rösterna i Teheran och hela 57% i utmanarkandidaten Mir-Hossein Mousavi Khamenehs hemstad Tabriz.
Sambon berättade också om att resultatet för valet varit klart redan efter några timmar, vilket är helt orimligt för ett land med 70 miljoner invånare. Om vi ser till Sverige och våra nio miljoner invånare, kan vi enkelt konstatera att räkningen av rösterna här, är otroligt ineffektiv mot Irans påstådda rösträkning.
Eftersom jag inte har hunnit kolla upp om dessa påståenden stämmer, vet jag inte vad sanningshalten i detta är, men att något är fel med detta valet är för mig väldigt uppenbart. Jag kan inte för mitt liv förstå varför dessa protester annars skulle ha uppkommit. Till sin fördel har ju dock min mosters sambo språket, då han kan följa iraniers bloggar och twittrande, något inte jag kan. Heh.
På vägen hem från Partille passerade vi som vanligt en av de elektroniska Göteborgsskyltarna som välkomnar alla som tar sig in till Göteborg via någon motorväg. Inget jag normalt reagerar över, men idag var det något annorlunda med den. Mitt i skylten var det en svart ruta där det stod "FAN FAIL". Vad falls? Har någon hackat skylten? Om fallet är så, beundrar jag denna haxx0r oerhört mycket. Jag vill också kunna!
På Gibraltargatan utanför Fysiken höll några som bäst på med att smälla upp en luftballong när vi körde förbi. Nu sitter jag och lyssnar på det vackra ljudet av en ballong som fylls med luft. Jippie.
Det blev ett långt och väldigt splittrat inlägg det här, men ni får stå ut! Lägger in en bild på min coola "hemmabio" också, jag känner mig lite cool, faktiskt.
En gammal PC-skärm och min stereo kopplas till min laptop och vips så har jag en egen "hemmabio". Man tager vad man haver, liksom.
Vad driver människor till att mörda?
Jag har sedan den 7 juni följt mediebevakningen av mordet på Therese Johansson Rojo, den femtonåriga flickan som blev mördad efter en skolfest. Mord sker varje dag, men detta mord har berört mig något alldeles särskilt. Jag vet inte om det beror på att jag av hennes blogg har fått intrycket av att hon verkar vara en genomsnäll person, faktumet att hon blev mördad av två jämnåriga eller om det helt enkelt beror på att hon var så ung, men något är det.
Jag gråter nästan aldrig. Ändå kunde jag knappt hålla tårarna tillbaka när jag läste Mikael Näslunds krönika om händelsen. Det är så jäkla orättvist, alltihopa.
De två som misstänks för mordet är ett förlovat par i samma ålder som Therese. De beskrivs som "en omtyckt idrottskille" och "toppstudenten med 320 poäng", men uppenbarligen är de mer än detta. Mördare.
Tanken på att skada en annan människa gör mig illamående, jag skyr våld, i alla situationer. Precis som de flesta får jag naturligtvis impulser att jag vill slå något när jag är riktigt förbannad, men jag skulle aldrig ta steget längre än att tänka det. Jag är en sådan som ber om ursäkt av ren reflex om jag råkar stöta till någon, även om jag inte vet att personen fick ont. Detta är normalitet för mig, man skadar inte andra.
Dessa två personer har lyckats mörda en annan människa och de har inget att skylla på. Enligt tester hade ingen av dem druckit särskilt mycket och de var heller inte påverkade av droger. Därmed måste de har varit fullt medvetna om sina handlingar. De var fullt medvetna om att de skadade Therese, även om de förmodligen inte hade räknat med att hon skulle avlida av skadorna.
Jag känner flera personer som övervägt eller rent av försökt att ta sitt liv och jag kan medge att jag själv har tänkt tanken vid ett flertal tillfällen. När saker som detta händer inser man vad livet betyder. Jag berörs av att en flicka jag aldrig hade hört talas om, än mindre kände har blivit mördad och detta får mig att verkligen komma till insikt om hur kraftig min reaktion skulle bli om någon närstående dog. Therese ville inte dö och hennes motto var till och med "Lev livet fullt ut", ett motto jag helt ställer mig bakom.
Ellen sa en gång att personer som tar livet av sig är själviska och jag är beredd att hålla med. Även om ditt liv är pissigt och du har tappat livsglädjen resulterar din död i att långt många fler mår dåligt. Är det verkligen värt att låta människorna du älskar få bli lidande resten av sina liv, för att du mår dåligt? Nej. Kämpa på och lev ditt liv för alla som inte har fått möjligheten. Lev ditt liv för Therese och alla andra som ofrivilligt ryckts bort från jorden. Gör det för oss andra. Lev.
Therese Johansson Rojo:s blogg.
Jag gråter nästan aldrig. Ändå kunde jag knappt hålla tårarna tillbaka när jag läste Mikael Näslunds krönika om händelsen. Det är så jäkla orättvist, alltihopa.
De två som misstänks för mordet är ett förlovat par i samma ålder som Therese. De beskrivs som "en omtyckt idrottskille" och "toppstudenten med 320 poäng", men uppenbarligen är de mer än detta. Mördare.
Tanken på att skada en annan människa gör mig illamående, jag skyr våld, i alla situationer. Precis som de flesta får jag naturligtvis impulser att jag vill slå något när jag är riktigt förbannad, men jag skulle aldrig ta steget längre än att tänka det. Jag är en sådan som ber om ursäkt av ren reflex om jag råkar stöta till någon, även om jag inte vet att personen fick ont. Detta är normalitet för mig, man skadar inte andra.
Dessa två personer har lyckats mörda en annan människa och de har inget att skylla på. Enligt tester hade ingen av dem druckit särskilt mycket och de var heller inte påverkade av droger. Därmed måste de har varit fullt medvetna om sina handlingar. De var fullt medvetna om att de skadade Therese, även om de förmodligen inte hade räknat med att hon skulle avlida av skadorna.
Jag känner flera personer som övervägt eller rent av försökt att ta sitt liv och jag kan medge att jag själv har tänkt tanken vid ett flertal tillfällen. När saker som detta händer inser man vad livet betyder. Jag berörs av att en flicka jag aldrig hade hört talas om, än mindre kände har blivit mördad och detta får mig att verkligen komma till insikt om hur kraftig min reaktion skulle bli om någon närstående dog. Therese ville inte dö och hennes motto var till och med "Lev livet fullt ut", ett motto jag helt ställer mig bakom.
Ellen sa en gång att personer som tar livet av sig är själviska och jag är beredd att hålla med. Även om ditt liv är pissigt och du har tappat livsglädjen resulterar din död i att långt många fler mår dåligt. Är det verkligen värt att låta människorna du älskar få bli lidande resten av sina liv, för att du mår dåligt? Nej. Kämpa på och lev ditt liv för alla som inte har fått möjligheten. Lev ditt liv för Therese och alla andra som ofrivilligt ryckts bort från jorden. Gör det för oss andra. Lev.
Therese Johansson Rojo:s blogg.
Mina favoritbloggar.
Jag har bestämt mig för att sammanställa en lista över mina favoritbloggar, topp 3. Börjar uppifrån;
1. På plats nummer ett hittar vi en modeblogg (vad annars!?) Anna är en sjuttonårig tjej som går på Kunskapsgymnasiet och skriver om sitt liv som ung och rik. Hennes intressen är att träna, resa och shoppa och hon delar dagligen med sig av sina bästa shopping och hälsotips.
2. Plats nummer två innehas även den av två sköna brudar från Götet, som lägger ut underbara videoklipp där de berättar om sina liv. Förutom inblick i deras vindrickande bjuds det även på kontaktannonser, diverse tillställningar de attendat samt obetalbara modetips!
3. Sist, men knappast minst hittar vi den undersköna Desirée som jag har följt flitigt under det senaste året. Perioden då hennes blogg var nedstängd måste ha varit den mörkaste i mitt liv, hittills.
Sexan - en helt annan värld?
Slösurfade lite på Bilddagboken och fann att min broder hade uppdaterat. Kollade in och häpnade. Inte mindre än åtta stycken hade kommenterat hans bild, men det var inte antalet som fick mig att haja till. Det var istället språket de använde, avatarerna de hade, samt bilderna de lagt upp som plötsligt fick mig att börja tvivla på denna värld.
Jag citerar:
Jag citerar:
Jag vet inte hur det är med er, kära läsare, men när jag likt denna flickan gick i sjuan var min stavning, min grammatik och min meningsuppbyggnad väsentligt mycket bättre. Frågan jag ställer mig är därför; vad är orsaken? Jag har kommit fram till ett antal olika teorier:
- Internet. Barnen spenderar allt mer tid framför sina datorer, och får därför sitt språk förstört av alla messenger-förkortningar och fjortisapor.
- Det finns fler fjortisar nu, än på vår tid. Denna teori ställer jag mig dock ytterst tveksam till.
- Utbildningen har försämrats, drastiskt. Problemet med denna teori är dock att samtliga av dessa barn går på samma skola som jag gjorde under mellan/högstadiet och dessutom har samma lärare. Dock kan det ju faktiskt vara så att min generation gjort lärarna vana vid en hög intelligens och att de därmed tror att eleverna kan lära sig själva, något som leder oss in på nästa teori;
- Barnen idag är helt enkelt dummare än tidigare årskullar. De föddes med samma sociala förutsättningar, men generna var helt enkelt inte på deras sida.
- Det beror på deras föräldrar. Dessa generationers föräldrar är yngre än våra föräldrar och kanske mindre välutbildade. Dumheten smittar av sig på barnen.
Debatt
Vi har geografi och försöker att lösa konflikten med Aralsjön. Klassen är indelade i grupper som representerar Ryssland, Turkmenistan, Uzbekistan och FN-medlare (jag ingår i den sista gruppen). Tillsammans ska vi försöka komma fram till hur vi ska lösa problemet med vattenminskningen i Aralsjön. Tyvärr vägrar Ryssland att ta på sig något som helst ansvar, trots att det var de som skapade problemet i form av dåligt byggda vattenledningar i det forna Sovjet.
Alla gnäller om att FN ska betala, fixa, trolla, vad vet jag, men vad de glömmer är att FN får in sina pengar från medlemsländerna. Det är enkelt att tro att FN kan lösa alla världens problem och skjuta över allt ansvar på dem, men faktum är att FN inte är mer än sina medlemsländer. Peace.
Alla gnäller om att FN ska betala, fixa, trolla, vad vet jag, men vad de glömmer är att FN får in sina pengar från medlemsländerna. Det är enkelt att tro att FN kan lösa alla världens problem och skjuta över allt ansvar på dem, men faktum är att FN inte är mer än sina medlemsländer. Peace.
Den osminkade sanningen.
Hej. Jag har som ni förmodligen märkt inte uppdaterat på tre dagar. Varför, undrar ni kanske?
Den uteblivna uppdateringen beror dels på att jag inte varit hemma (fre/lör) och dels på att jag i lördags råkade ut för vad mina föräldrar vill kalla alkoholförgiftning. Jag låg sonika i min säng hela söndagen och pendlade mellan att springa till toaletten och spy och att sova. Varför jag berättar detta? För det första kan man inte skylla denna händelse på någon annan än mig själv och för det andra skäms jag inte. Förstår inte meningen med att skämmas för detta och jag vill heller inte ha någon som helst sympati. Jag valde själv att dricka och jag har själv ådragit mig alla skador, vilket inte är något att ljuga om. Tycker också att min nuvarande look där jag ser ut som en misshandlad kvinna är helt rätt åt mig. I bästa fall får denna händelse mig att ta det lugnare i framtiden. Jag kan även konstatera att det bara går åt helvete för mig när jag dricker starksprit och varje gång jag gör det, oavsett mängd mår jag dåligt. Därför kommer jag i fortsättningen inte att röra denna hemska dryck.
Några av skadorna jag fick, pga att jag druckit mig redlöst berusad och pendlade mellan att vara medvetslös och vaken men okontaktbar. Blåmärkena uppkom då jag inte kunde hålla mig själv upprätt.
Den uteblivna uppdateringen beror dels på att jag inte varit hemma (fre/lör) och dels på att jag i lördags råkade ut för vad mina föräldrar vill kalla alkoholförgiftning. Jag låg sonika i min säng hela söndagen och pendlade mellan att springa till toaletten och spy och att sova. Varför jag berättar detta? För det första kan man inte skylla denna händelse på någon annan än mig själv och för det andra skäms jag inte. Förstår inte meningen med att skämmas för detta och jag vill heller inte ha någon som helst sympati. Jag valde själv att dricka och jag har själv ådragit mig alla skador, vilket inte är något att ljuga om. Tycker också att min nuvarande look där jag ser ut som en misshandlad kvinna är helt rätt åt mig. I bästa fall får denna händelse mig att ta det lugnare i framtiden. Jag kan även konstatera att det bara går åt helvete för mig när jag dricker starksprit och varje gång jag gör det, oavsett mängd mår jag dåligt. Därför kommer jag i fortsättningen inte att röra denna hemska dryck.
Några av skadorna jag fick, pga att jag druckit mig redlöst berusad och pendlade mellan att vara medvetslös och vaken men okontaktbar. Blåmärkena uppkom då jag inte kunde hålla mig själv upprätt.
Resonemang med mig själv.
Jag: Jag är nog kär, trots allt. I fel person bara. I en person som aldrig kommer att bli kär i mig.
Jag: So? Du är ju schtekarN, aight?
Jag: /Whinecut
Jag: Nä, fan, pepp nu, det finns fler pojkar i världen!
Jag: Mm..
Jag: Men kom igen nu Linnea, skärpning!
Jag: Nej för fan. Jag vill ha honom. Bara honom.
Jag: Jag med.
Jag: So? Du är ju schtekarN, aight?
Jag: /Whinecut
Jag: Nä, fan, pepp nu, det finns fler pojkar i världen!
Jag: Mm..
Jag: Men kom igen nu Linnea, skärpning!
Jag: Nej för fan. Jag vill ha honom. Bara honom.
Jag: Jag med.
Elevdemokrati
Våra lektioner i elevdemokrati är galna. Några skriker, en del blir arga, vissa hyperventilerar, andra ser gråtfärdiga ut. Jag tror att jag hör till den sista kategorin, vissa personer i den här klassen har -enligt mig idiotiska åsikter. En annan sak som irriterar mig är att det hela tiden skapas grupper i klassen som försöker trycka ner varandra genom att använda sig av diverse härskatekniker. Ordet "bifall" har ropats ut ett tiotal gånger, applåder och galna ljud som får mig att nostalgiskt tänka tillbaka på lågstadiet och läraren ser förtvivlad ut. Herregud. Detta är en hönsgård.
Delar av klass 1a.
Delar av klass 1a.
Upplysning om uttagning till ISGY:s skabbiga centrumbarns-förening (ISCF)
ISCF är en förening med gamla anor, som länge verkat i det dolda på skolan.
Våren 2009 blir första gången föreningen öppet går ut med information om uttagningar av medlemmar.
Under maj månad kommer uttagningen till ISCF att ske, genom observation av de elever som lämnat in sin ansökan. Detta i syfte för att dela ut nomineringar till elever som vi tror kan leva upp till de hårda, men rättvisa krav på skabbighet som vi kräver av våra medlemmar.
De nominerade kommer i sin tur att gå vidare till en final där de kommer att få chans att delta i våra nobla, men skabbiga tillställningar. Därefter kommer en jury, bestående av nuvarande medlemmar att välja ut de som bäst anses uppfylla ISCF:s medlemskriterier (lista följer nedan).
Kriterier som medlemmar av ISCF ska uppfylla:
Vid intresse, kontakta;
Linnea Karlsson, Ellen Braide eller Johanna Söderberg, 1a
Våren 2009 blir första gången föreningen öppet går ut med information om uttagningar av medlemmar.
Under maj månad kommer uttagningen till ISCF att ske, genom observation av de elever som lämnat in sin ansökan. Detta i syfte för att dela ut nomineringar till elever som vi tror kan leva upp till de hårda, men rättvisa krav på skabbighet som vi kräver av våra medlemmar.
De nominerade kommer i sin tur att gå vidare till en final där de kommer att få chans att delta i våra nobla, men skabbiga tillställningar. Därefter kommer en jury, bestående av nuvarande medlemmar att välja ut de som bäst anses uppfylla ISCF:s medlemskriterier (lista följer nedan).
Kriterier som medlemmar av ISCF ska uppfylla:
- Våra medlemmar måste vara skrivna i centrala Göteborg, dvs. stadsdelen Centrum eller Linnéstaden.
- Våra medlemmar måste äga minst ett par stövlar.
- Våra medlemmar måste leva upp till våra höga krav på skabbighet (backslick är inte okej).
Vid intresse, kontakta;
Linnea Karlsson, Ellen Braide eller Johanna Söderberg, 1a
Nu fan.
Latteträning.
"Är flickorna för smala får vi väl stoppa i dem en bakelse … om du förstår vad jag menar."
Ingen kan väl ha missat ståhejet om Täbys kommuns nyaste påhitt; latteläger för flickor mellan 11-13 år. Lattedrickande i all ära, jag sitter själv här med en halvliter svart kaffe och sörplade tidigare i mig en latte på Brogyllen, men att lära elvaåringar att dricka kaffe? Vad är Täbys problem? Varför i helvete behöver elvaåringar lära sig att shoppa på NK, hitta på Östermalm och besöka spa:n? Hade det varit så att det var Lidingö kommun som kläckt idén hade jag inte blivit lika förvånad, men när det är Täby kommun, som faktiskt är Sveriges till befolkningen största kommun undrar man vad det är för nötter som styr där. Seriöst nu, när jag var 11/12/13 kunde jag dricka latte, alldeles av egen maskin, jag hittade på NK och jag visste hur man shoppade. Det må så vara att dessa förortkids i Täby inte har samma otroliga erfarenhet av stadsliv som en elvaårig Linnea, men frågan är om denna kunskap är relevant? Jag är nu snart 18, har varit bosatt i Göteborg hela mitt liv och hittar (hör och häpna!) både på NK i Sthlm och Gbg. Ingen kunskap jag är direkt stolt över, utan mer ett faktum. Jag är ganska så säker på att jag även utan dessa kunskaper hade varit lycklig, både i åldern 11 och nu, som blivande 18-åring. Varför lära barn saker som de ändå kommer att lära sig tids nog? Är det inte i sådana fall bättre att lära dem om natur, friluftsliv och om hur man blir nöjd med sig själv, då detta är saker de kommer att ha större nytta av i framtiden? Jag tror knappast att flickorna i Täby är speciellt intresserade av att vara i naturen, men hur tusan kan man vara det, när man växt upp en ett stort villaområdes-komplex? Bättre att Täby kommun satsar pengar på att ge dem kunskap om saker som de faktiskt inte kan något om innan, för lattedrickandet är faktiskt ingen konst och NK har vid behov en informationsdisk, öppen för även mellanstadiebarn.
Tillbaka till citatet jag började med. Det är initiativtagaren bakom ”Girl & The city”, Mats Blückert som i en intervju med Metro sagt detta. Jag håller verkligen med honom, stoppa i ungjävlarna en bakelse, så löser vi problemen med anorexi! Tack för att du äntligen har fått mig att vakna upp Mats, nu har jag äntligen kommit till insikt om hur vi ska få bukt med ätstörningarna!
Lattar av alla de slag.
Ingen kan väl ha missat ståhejet om Täbys kommuns nyaste påhitt; latteläger för flickor mellan 11-13 år. Lattedrickande i all ära, jag sitter själv här med en halvliter svart kaffe och sörplade tidigare i mig en latte på Brogyllen, men att lära elvaåringar att dricka kaffe? Vad är Täbys problem? Varför i helvete behöver elvaåringar lära sig att shoppa på NK, hitta på Östermalm och besöka spa:n? Hade det varit så att det var Lidingö kommun som kläckt idén hade jag inte blivit lika förvånad, men när det är Täby kommun, som faktiskt är Sveriges till befolkningen största kommun undrar man vad det är för nötter som styr där. Seriöst nu, när jag var 11/12/13 kunde jag dricka latte, alldeles av egen maskin, jag hittade på NK och jag visste hur man shoppade. Det må så vara att dessa förortkids i Täby inte har samma otroliga erfarenhet av stadsliv som en elvaårig Linnea, men frågan är om denna kunskap är relevant? Jag är nu snart 18, har varit bosatt i Göteborg hela mitt liv och hittar (hör och häpna!) både på NK i Sthlm och Gbg. Ingen kunskap jag är direkt stolt över, utan mer ett faktum. Jag är ganska så säker på att jag även utan dessa kunskaper hade varit lycklig, både i åldern 11 och nu, som blivande 18-åring. Varför lära barn saker som de ändå kommer att lära sig tids nog? Är det inte i sådana fall bättre att lära dem om natur, friluftsliv och om hur man blir nöjd med sig själv, då detta är saker de kommer att ha större nytta av i framtiden? Jag tror knappast att flickorna i Täby är speciellt intresserade av att vara i naturen, men hur tusan kan man vara det, när man växt upp en ett stort villaområdes-komplex? Bättre att Täby kommun satsar pengar på att ge dem kunskap om saker som de faktiskt inte kan något om innan, för lattedrickandet är faktiskt ingen konst och NK har vid behov en informationsdisk, öppen för även mellanstadiebarn.
Tillbaka till citatet jag började med. Det är initiativtagaren bakom ”Girl & The city”, Mats Blückert som i en intervju med Metro sagt detta. Jag håller verkligen med honom, stoppa i ungjävlarna en bakelse, så löser vi problemen med anorexi! Tack för att du äntligen har fått mig att vakna upp Mats, nu har jag äntligen kommit till insikt om hur vi ska få bukt med ätstörningarna!
Lattar av alla de slag.
